Bonden

Den som närmar sig Bonden på långt håll ser inte så mycket mer än en avlägsen, ensam klippa långt ut i havet, prydd med en fyr på toppen men i övrigt helt kal. När man kommer närmare börjar den ständiga svärmen av alkor runt ön bli synlig, men inte förrän på några hundra meters håll inser man vilka mängder av fåglar som kretsar runt ön. Det är en otrolig upplevelse att få närkontakt med de i flykten så klumpiga tordmularna (Alca torda). Man tror att de ska kollidera med båten, men så svirrar de förbi på några meters avstånd och vidare i sina varv runt ön.

Bonden avviker inte bara från andra öar genom sin fågelrikedom. Ön är också avlägsen och ensam. Den ligger långt ut i havet och har en helt annan berggrund än övriga Kvarken. Bonden är nämligen alldeles röd av den ångermanländska rapakivigraniten. Huvuddelen av ön är en bar klippa med släta hällar, sprickor och branter men i ett lågt parti mitt på ön finns ett stort blockområde. Ön erbjuder många häckningsplatser för alkorna. Ungarna matas med fisk av föräldrarna och på egna ben tar sig ungarna till vattnet för att simmande lämna ön. Först långt ute till havs lär de sig flyga.

Vegetationen är mycket sparsam men i skrevorna finns små bestånd av kråkbär (Empetrum nigra), gul fetknopp (Sedum acre), bergssyra (Rumex acetosella) och rödven (Agrostis capillaris). Kvanne(Angelica archangelica ssp. litoralis), röda vinbär (Ribes spicatum) och rörflen (Phalaris arundinacea) förekommer också i enstaka exemplar. Någon ensam liten rönn växer också i kanten av en klippa. Du som kommer i närheten av Bonden är nog mest intresserad av fåglarna. Ön domineras helt av tordmular och sillgrisslor (Uria aalge). Tordmularna häckar i ca 2900 par medan sillgrisslorna är något färre med ca 700 par. Sillgrisslorna finns här på sin nordligaste utpost i Östersjön. Dessutom häckar några hundra par tobisgrisslor (Cepphus grylle). Sedan 1994 häckar också storskarv (Phalacrocorax carbo) på ön.

Historiskt sett har Bonden haft stor betydelse för kustbornas överlevnad i form av äggtäkt. Linné beskrev tordmulekolonin redan under sin lappländska resa under 1700-talet. Antalet tordmular har fluktuerat mycket kraftigt, från 5000 par vid förra sekelskiftet till endast ett femtontal par i början av 1940-talet. Äggtäkt förekom ändå in på 1930-talet och det var också den viktigaste orsaken till att Bonden fick ett naturskydd. 1937 blev ön skyddad som naturminne och var då Västerbottens första naturskyddade område. 1977 blev ön naturreservat. Detta innebär att landstigning är förbjuden under tiden 15 april till 15 september och ön är även skyddad från båttrafik inom 200 m från stranden. Försiktighetsmått och hänsyn ska också gälla besök med båt i vattnen kring sälhällarna Tuvan och Sydvästbrotten.

De enda människor som går iland på Bonden är en grupp fågelskådare som i slutet av juli varje år gör ett snabbt besök på ön för att ringmärka tordmularnas och sillgrisslornas ungar. För fågelskådarna gäller det då också att vara uppmärksam på fästingar. Fåglarna är nämligen vanliga bärare av fästingar och Bonden brukar anses vara det fästingtätaste området i Västerbotten.