Kvarkens historia

På grund av landhöjningsfenomenet är Kvarkens skärgård förhållandevis ung. Vid vår tideräknings början var det inte mycket av det som idag är skärgård som syntes ovanför vattenytan. Av denna anledning finner man få förhistoriska lämningar av människan i skärgården såsom på fastlandet, men däremot finns det gott om lämningar från historisk tid. Dessa härrör sig till de tidiga näringarna, framförallt fiske och sälfångst, men det finns också krigstida lämningar.

Man vet inte när skärgården fått sin första fasta befolkning. Från början av 1400-talet finns det skriftliga belägg för fast bosättning och troligt är att den fasta bosättningen kommit långt före det.

Fiske och sälfångsten har utgjort huvudnäring ända till slutet av 1700-talet. Sälfångsten vintertid engagerade majoriteten av den manliga befolkningen. En fångstresa kunde räcka ett par månader. Sälfångsten skedde i råkar som jägarna sökte upp och under mycket bistra vintrar utan råkar och med iskanten långt söderut i Bottniska viken uteblev fångsten. Tran och sälskinn samt fisk har varit viktiga export- och bytesvaror. Fiskade gjorde man i allt vatten från minsta bäck till öppet hav. Med långa avstånd hem och dåtidens båtar var det nödvändigt att tillfälligt bosätta sig ute på något skär under fisketurerna. I början byggdes vindskydd av radade stenar som man täckte över med någonting, kanske ett segel. Lämningar av sådana har hittats på många skär. På 1600-talet byggdes de första timrade fiskestugorna.

Foto: Anders Enetjärn

Resterna av en lada i skogen vittnar om en tid när höbärgning var en förutsättning för ett gott liv

Jordbruket var småskaligt och inriktat på boskapsskötsel. Den karga jordmånen och klimatet begränsade åkerbruket. Man tog tillvara allt som dög till foder och med det intensiva betet och slåttern fick landskapet ett öppet utseende, helt olikt det som vi ser idag i den inre skärgården. Inte heller den yttersta skärgården är utan kulturpåverkan. Fyrvaktar- och lotsfamiljerna och även fiskarna vid fiskelägena höll sig ofta med någon ko och får och det förekom både bete och fodertäkt.

Trafik mellan öarna och fastlandet över Kvarken har förekommit såväl sommar som vinter. Under århundraden har man bytt fisk mot spannmål. På 1600-talet synes trafiken ha varit mycket livlig och man förde såväl folk som post och varor över Kvarken. Skärgårdsborna, som kände till de besvärliga vattnen, fick ofta lov att ställa upp som förare eller lotsar. På 1600-talet ökade också betydelsen av näringarna skeppsbygge och tjärbränning. Dessa näringar förbrukade tallskogarna i området och gynnade granen, som nu är det dominerande trädslaget. I skärgården hade tjärbränningen mycket marginell betydelse på grund av att det inte fanns så mycket skog.

Stora ofreden 1714-1721 har lämnat spår efter sig som syns än idag i skärgården. De mest kända lämningarna är de så kallade ryssugnarna, som man tror byggdes för brödbakning och annan matlagning samt för uppvärmning. Det mesta av kustbyarna brändes och plundrades varför man sällan finner byggnader eller föremål som är äldre än från denna tid.

Tiden efter kriget gick de mesta resurserna åt till återuppbyggnad. I mitten av 1700-talet förändrades reglerna för handeln och skeppsbyggeriet och sjöfarten tog fart. Österbotten ledde denna utveckling. Bondenäringen genomgick också stora förändringar under denna tid. Tidigare var man både bonde och fiskare, nu började fastlandsbönderna satsa mera på jordbruk och en kategori av yrkesfiskare började ta form. Denna utveckling var tydligare på fastlandet, medan man i skärgården ända långt in på 1800-talet idkade båda näringarna sida vid sida.

Under 1800-talet ökade levnadsstandarden, befolkningen växte och nya binäringar såsom salpetersjudning och järn- och glasframställning fick betydelse. Tiden kännetecknas också av ett ökat intresse för naturvetenskaperna och man började förundra sig över "vattuminskningen". För att kunna räkna ut hur snabbt vattnet försvann högg man in vattenståndsmärken, varav de äldsta finns på Ratan (1749) och på Rönnskär (1697).

Många mer eller mindre spektakulära marscher har företagits över Kvarkens isar. Under 1808-1809 års krig marscherade ryska trupper under general Barclay de Tollys ledning över Kvarken för att inta Umeå. Det var kallt och svåra isförhållanden och många hästar och hundratals soldater förlorades under den färden. Generalen meddelade senare att man inte behöver staka ut vägen över Kvarken "för jag har gjort det med mina soldaters lik".

Den första fyren i västra Kvarken uppfördes på Holmögadd. Det var en koleldad vippfyr, som byggdes år 1760. Redan år 1668 uppfördes en vippfyr på Molpehällorna i östra Kvarken. År 1848 tändes den första havsfyren på finländska sidan av Kvarken och det var Norrskärs fyr. Ungefär 40 år senare byggdes fyren på Valsörarna. På 1960-talet bröts denna tidsperiod när man började automatisera fyrar och slå samman lotsplatser till större enheter. I östra Kvarken lämnade den sista fyrvaktaren sin plats 1986, då Norrskärs fyr avbemannades. Holmögadd i västra Kvarken, som numera är en stenfyr, hölls bemmanad till 2005 , då Sveriges sista fyrvaktare gick i pension. Lotsningen har nu koncentrerats till två stationer, Umeå och Vasa.

Inför övergången till 1900-talet skedde förändringar i kommunikationerna i landet som fick till följd att Vasa bland andra österbottniska kuststäder inte längre var centrala för sjöfarten. I samma veva upphörde den dittills livliga trafiken över Kvarken, dels p.g.a. mildare vintrar, men också för att fartygen fick större kapacitet.

I samband med första världskriget förekom organiserad människosmuggling över Kvarken. Många unga män tog sig illegalt över Kvarken för att utbilda sig i krigskonst i Tyskland inför ett kommande frigörelsekrig mot Ryssland. Förbudslagen, som infördes 1919, satte igång en smugglingsvåg av annat slag. Förutom sprit var kaffe, kakao, kryddor, tenn och gummi eftertraktade varor.

Vintern 1939-40 förekom motoriserad vintertrafik mellan Vasa och Umeå. Vinterkriget hade börjat och Finland led brist på förnödenheter. Vägen var öppen två månader och under den tiden körde ca 2000 billaster över Kvarken, först med kläder och livsmedel och senare med krigsmateriel. Överfarterna var ofta strapatsrika, men trots det omkom endast en människa, en lastbilschaufför, vars bil sjönk. Returlasterna bestod i huvudsak av cellulosa. Sedan 1947 har det förekommit mer eller mindre regelbunden persontrafik över Kvarken. 1958 kom den första bilfärjan i trafik.

1900-talet har inneburit en stor omvälvning för fisket i och med motoriseringen och användningen av syntetmaterial i utrustningen. Det har också kommit in ett rekreationsbehov i bilden. Under första halvan av 1900-talet började de första sommarstugorna byggas i städernas närhet, men efter 1960-talet har byggandet ökat explosionsartat. I yttersta skärgården har dock naturvårdsintressena hunnit före och rekreationspåverkan är endast lokal.