Mickelsörarna

Fast Mickelsörarna ligger långt från kusten är skärgården mellan de största holmarna ställvis innerskärgårdslik. Skärgården består till största delen av kullmoräner. Holmarna är skogsbevuxna med smala och ibland branta sten- och blockstränder. De ytterst belägna skären är kargare och hedar förekommer här och där. En viktig del av Mickelsörarnas natur är de många och vackra skogsträsken och fladorna, som ofta hyser ett rikligt fisk- och fågelliv.

Sydväst om Mickelsörarna ligger Rödgrynnorna, en grupp små skär och klippöar. Från en av de högsta klippöarna har man hämtat granit till flera byggnader i Vasa. Norr om Rödgrynnorna finns Ritgrund, som är ett ensamt litet skär med en båk, som även är havsfyr idag.

Mickelsörarna har haft stadigvarande bosättning sedan 1830. Som mest har det bott 35 personer på Vildskär, huvudsakligen på "Gårdarna" som den största gårdsgruppen kallas. Den sista invånaren, Ida Lundberg, bodde på Gårdarna året om till slutet av 1980-talet, efter det endast sommartid. Redan långt tidigare har folk bevistat ögruppen och lämnat efter sig en mängd spår i form av hyddbottnar, jungfrudanser, stenugnar mm. På Kummelskäret finns ett tiotal lämningar av fiskelägen. De tros härstamma från 1500-talet och vara byggda av vöråbönder som fiskade här.

Mickelsörarnas natur präglas fortfarande av de intensiva avverkningar som fick fart på 1970-talet då man förde en diskussion om att göra Mickelsörarna till nationalpark. Sammanlagt har ungefär hälften av skogsarealen på holmarna förnyats. Nationalparken blev inte verklighet, men 1989 fattade statsrådet ett principbeslut om fredning av ögruppen.

Den gamla sjöbevakningsstationen, som togs ur bruk år 1993, fungerar numera som naturstation. På Kummelskäret finns också en ungefär en kilometer lång naturstig som berättar om naturen på skäret och visar de gamla hyddbottnarna.