Strömbäck-Kont 
 
              Strömbäck-Konts naturreservat ligger ett par 
                mil söder om Umeå vid Västerfjärdens utlopp 
                i havet. Klipporna vid Kont har länge varit ett populärt 
                utflyktsmål för umeborna och därför köpte 
                Umeå kommun in ett stort markområde och bildade naturreservatet 
                Strömbäck-Kont 1978.  
              Idag är Strömbäck-Kont ett av de mest lättillgängliga 
                naturområdena vid södra Västerbottens-kusten. 
                Här finns flera vandringsleder och rastplatser som gör 
                det lätt för dig som besökare att uppleva kustnaturen. 
                Några av lederna längst i söder är dessutom 
                rullstolsanpassade. Du som besöker Strömbäck-Kont 
                kanske väljer att göra som de flesta andra, att parkera 
                vid vägslutet och ta fikakorgen med till klipporna vid Kont. 
                Innanför den lilla klippan finns en liten vik med en grillplats. 
                Umeå kommun håller god service med ved och bra toaletter 
                här precis som i hela naturreservatet. Ett annat alternativ 
                är att vandra från Strömbäcks Folkhögskola 
                hela vägen till Kont, en vandring på drygt 3 km. 
              Bygden kring Strömbäck-Kont har en nära 
                tretusenårig historia och här finns spår av såväl 
                förhistorisk som yngre kultur. Nära Sörböle 
                ligger mäktiga gravrösen från bronsåldern. 
                I byn Strömbäck som ligger i naturreservatets norra 
                ände uppfördes Norrlands första glasbruk i mitten 
                av 1700-talet. Bruket drevs fram till år 1882 och byggnaderna 
                har nu renoverats och ingår i Strömbäcks folkhögskola. 
                På Våtön inom naturreservatet finns gamla betesmarker 
                som anlades av en hingstavelstation vid herrgården i Strömbäck. 
                Ännu idag kan du som vandrare stöta på betande 
                djur på Våtön. Vid 1800-talets slut var det flottningens 
                tur att sätta sin prägel på bygden. Timret samlades 
                upp i sjön Hatten för att sedan bogseras från 
                Simphamn till sågverken. 
              Strömbäck-Kont har några geovetenskapligt 
                intressanta platser. På udden Hattholmen i sjön Hatten 
                finns några för Västerbotten ovanliga bergarter 
                som gabbro och anortosit och den fältspatrika labradoriten 
                skär som en ljus gång genom den lättvittrade, 
                mörka gabbron. I östra kanten av Våtöberget 
                finns en svårfunnen men vackert utslipad grotta. Två 
                långsträckta drumliner, Granskär och Vidögern, 
                skjuter långt upp i Västerfjärdens norra delar. 
              Strömbäck-Kont tillhör de mest varierade 
                och artrika naturområdena vid Västerbottenskusten och 
                inrymmer en variation från sött till bräckt vatten. 
                Här finns nästan samtliga havsstrands- och sötvattensarter 
                som förekommer utmed Västerbottenskusten. Sjön 
                Hatten har särskilda botaniska kvaliteter med ovanliga arter 
                som trubbnate (Potamogeton obtusifolius), 
                bitterpilört (Polygonum hydropiper) 
                och ävjepilört (Polygonum foliosum). 
                På Flakaskärs södra del finns en lokal för 
                svartkämpar (Plantago lanceolata). 
              Trots att Strömbäck-Kont är ett naturreservat 
                finns stora arealer ungskogar i området. Det har sin förklaring 
                i att mer än 100 ha gammal garnskog avverkades innan reservatsbildningen 
                skedde. Dessa ungskogar lyder idag under en skötselplan som 
                går ut på att återskapa naturskogens värden. 
                De värdefullaste gammelskogarna finns på Vidögern 
                som hyser riktigt gammal granskog och på södra delarna 
                av Flakaskär där riktigt gammal tallskog växer 
                på fina hällmarker och i ett fattigkärr.  
               |